Bli pappa vid 50
Samuel Fröler: Det är en gåva att bli pappa igen vid 50!
Äldre pappor en myt
Ingen filmroll kan locka honom att resa bort från barnen. Inte ens om motspelerskan är Hollywoodkändis, inspelningsplatsen är Costa Rica och lönechecken är svindlande Det är inte så svårt, vem som helst kan lära sig spela! Jag fick faktiskt tre plus av musikrecensenten Per Bjurman i Aftonbladet! Ett gott betyg från en dam som spelat mot de flesta charmörer på vita duken. Och det är något visst med denna man som flera gånger kallats Sveriges hemligaste skådespelare.
Envist har han hållit sig på behörigt avstånd. Trevlig och sympatisk, men ytterst mån om sitt privatliv. Den som drömmer om mysiga hemma-hos-reportage med Samuel vid kastrullerna, kan fortsätta att drömma.
Över tröskeln till hemmet kommer vi aldrig. Vilket givetvis gör att man blir ännu mer nyfiken. Vem är han egentligen?
Samuel Fröler: Det är en gåva att bli pappa igen vid 50!
Snäll, sympatisk och lite lågmäld, Samuel Fröler i ett nötskal? Jag har medvetet varit sparsam med intervjuer. Där spelade jag en obehaglig typ och Henrik i Den goda viljan var ju heller ingen genomsympatisk karaktär. Anlag för dubbelhaka Han tar av sig sina glasögon och lutar sig tillbaka i den vita fåtöljen.
Nu räcker det – män över 50 borde inte bli pappor
Mer än så behöver vi väl inte veta? Han fastnar med blicken i menyn som ligger på bordet. Vissa roller kräver en viss rondör, man kan använda sig av sin tjocka mage. Inför rollen som Harold Mitchell i Linje Lusta beställde jag till och med en för liten skjorta som satt för hårt i halsen, för att förstärka dubbelhakan. Jag har det i släkten, att vi är små och runda.
Det är bara att titta på min far, det ligger i generna. Mamma Anna-Greta var småskolelärarinna och Pappa Lennart en omvittnat folkkär präst som brann för sitt yrke. Prästgården i Reftele, dit familjen flyttade när Samuel var i årsåldern, var öppen för vem som helst som hade vägarna förbi. Luffare kom ofta förbi eftersom de visste att de alltid kunde bo hos oss, berättar Samuel.
För far var prästyrket ett kall. Han var väldigt vis och from, så tvärtemot vad man kanske kan tro så var min uppfostran aldrig sträng.
Casper Janebrink, 52, om verkliga känslorna inför att bli pappa igen
Den unge Samuel var ett snällt och blygt barn, som familjens minsting var han en självklar medelpunkt samtidigt som han fick anpassa sig till sina äldre syskon. Liksom sin far fascinerades han av människor och hade ett starkt uttrycksbehov och en berättarlust. Men att gå i faderns fotspår och läsa till präst var aldrig aktuellt. Men jag har inget behov av att gå i kyrkan eller att prata om det.
Min gudstro yttrar sig i att jag försöker att vara en bra medmänniska. Av far har jag fått humanism och empati, jag är solid i mitt tänkande. Han var en god förebild… Jag har nog också präglats av att jag har en bror som har Downs syndrom.