Plantera om ormbunke
En del är giftiga, andra ätliga.
Att rota småplantor från ormbunken inne
Ormbunkar kan vara den läckraste primör du aldrig smakat. Om våren finns mycket att glädjas åt. Steg för steg vecklar naturen ut sig inför det pånyttfödda solljus som under vintern varit ljus bara till namnet. Då solen väl lyft på snötäcket, sticker olika ormbunkar snabbt upp sina hårt knutna nävar ur den knappt värmda marken. Detta ihoprullade sätt att växa går under namnet circinat vernation och återfinns även hos helt andra släkten av växter.
Strutbräken
Plantans ömtåligaste delar skyddas mot skadedjur och väder medan äldre och täckande blad kan dra igång fotosyntesen och ge energi till fortsatt tillväxt. Ormbunkens skott kan även liknas vid en herdestav eller det snidade huvudet på en fiol, och på engelska säljs de ofta just under namnet fiddleheads. Ormbunkar etablerar sig snabbt med krypande rotstockar och rotskott och tål både skarpt solljus och perioder av torka när de väl rotat sig.
Effektiv design Ormbunkar har ett omisskännligt utseende och är lätta att känna igen, även om olika arter kan vara svåra att skilja åt. I fossil kan man dessutom se att ormbunkar inte ändrat sig speciellt mycket till formen genom årmiljonerna. Trots den simpla, smala och fingerlika formen i bladens minsta detaljer, grenar det hela bladet ut sig på ett sådant sätt att det med liten bladmassa täcker en yta effektivt, något som gynnar ormbunken i kampen om solljuset med andra växter.
Strutbräken är en maffig ormbunke som kan bli uppåt cm om den trivs.
Den sprider sig villigt med underjordiska utlöpare, så man måste hålla efter den om man inte vill ha den i hela rabatten. Som väl är finns andra arter än örnbräken att äta för den nyfikna. Matteuccia struthiopteris, strutbräken, är i Sverige en sällsynt art men återfinns ofta i äldre trädgårdar. Däremot är den relativt vanlig på den nordamerikanska kontinenten där de späda gröna skotten anses vara en delikatess.
Strutbräken innehåller möjligen låga halter av tiaminas men kan ätas utan risk efter rätt tillagning. Sprider sig snabbt där den trivs I trädgården blir strutbräken snabbt ett ogräs om den får fuktig mullrik jord, så varför inte helt enkelt äta upp den?
Så delar du växter – fyra metoder
Enklast är godast Det är bara de späda, knutna skotten som ska ätas. Så snart skotten börjat rulla ut sig blir de sega och trådiga och bittra i smaken. Smaken är delikat men finstämd och den unika karaktären går förlorad om ormbunken kombineras med alltför smakstarka kryddor eller råvaror. På indonesiskt sätt kan den efter förvällningen wokas med kokosmjölk, galangal och vitlök medan andra ser mer till den späda ormbunkens kvalitet som vårlig primör och parar ihop de gröna skotten med toppmurkla.
Det enklaste och kanske godaste kan vara att steka knopparna snabbt på hög värme, tillsätta fint skivad vitlök mot slutet och bara smaksätta med en tesked fisksås och några droppar sesamolja. En så minimalistisk och respektfull behandling är nog det rätta sättet att behandla en råvara som ormbunken, som regerade jorden flera hundra miljoner år innan människan dök upp på scenen.
Och med en så vinnande design kommer ormbunkarna förmodligen att överleva människan, på samma sätt som de lämnade dinosaurierna långt bakom sig. Plocka unga, fortfarande ihoprullade blad av strutbräken eller majbräken du måste vara helt säker på att du plockat rätt art. Rensa bort så mycket av hår och bruna fjäll som möjligt. Skölj skotten i kallt vatten flera gånger så att rester av fjäll och smuts försvinner.
Koka i generöst med vatten i 10—15 minuter eller ånga dem i 10—12 min för att reducera bittra och beska smaker. Släng bort kokvattnet.
Plantering underblomma
Servera till exempel med lite smör och eventuellt vitlök. Värmen inaktiverar även det tiaminas som i varierande grad finns hos de flesta ormbunksarter. Efter en sådan förbehandling smakar de gröna skotten lite av sparris, gröna bönor och kronärtskocka och har en liten restbeska som inte enbart är negativ. Polypodium vulgare, stensöta, trivs på fuktiga, mossbeklädda stenar och hällar.
Många har som barn fått lära sig att känna igen och uppskatta detta skogens godis vars rotstam smakar sött och lite lakritsaktigt, inte helt olikt Stevia rebaudiana, sötflockel.